Jag satt på tunnelbanan häromkvällen. På väg hem från en middag med en kär vän. Framför mig satt en grupp medelålders tjejer. Under större delen av sin resa pratade de i negativa ordalag om människor de mött på en fest tidigare på kvällen
"Men såg du hur hon såg ut, herregud!"
"Ja, en sån där frisyr är ju verkligen inte snyggt, hon borde tänka på att hon faktiskt är jurist"
" Och Kalle då, jisses vad han gått upp i vikt, han äter säkert bara en massa skit nu när han och Åsa skiljt sig"
Och så vidare och så vidare.
Och jag tänker på hur viktigt det blivit för mig med en icke-dömande inställning. Jag har en massa åsikter, både om saker och om andra människor men jag har blivit otroligt mycket bättre på att bara stanna vid ett konstaterande, inte att snacka en massa skit. För jag har ju inte en jäkla aning om hur andra människor lever sitt liv eller tänker sina tankar.
Jag tackar min yoga och min meditation för det.
"Vi dömer hela tiden. Vi bedömer vårt meditationsutövande, vi bedömer varandra och dömer ut våra omständigheter.
Så fort vi dömer, är vi inte längre här, har vi fullständigt förlorat ögonblicket ur sikte. För vårt inre har vi delat upp världen och särskilt oss själva från oss och den där saken vi dömer.
Ibland har till och med skilt oss själva från oss själva och dömer det, som vore det ett objek. Vi försöker få fart på vårt dömande sinne och tror att vi kan göra något åt det.
Det enda vi kan göra för att hantera det här problemet, det enda vi behöver göra, är att inse vad vi håller på med och släppa det - det vill säga att återvända till här och nu.
När vi gör det, får vi dock inte vara för hårda mot oss själva. Vi måste tillåta oss själva att ha ett distraherande, besatt och dömande sinne, om det är vad som för stunden dyker upp, och vi måste uppriktigt erkänna det för vad det är. Det här är av avgörande betydelse. Försöker vi att brotta ned vårt dömande sinne till marken eller jaga bort det, göder vi det bara och håller processen vid liv.
Genom att döma oss själva, genom att fördöma vårt dömande, förstärker vi bara vårt dömande inre,
Men om vi bara återkommer och ärligt ser vad vi gör utan att döma det - om vi lär oss att hela tiden komma tillbaka om och om igen - förlorar till slut vårt dömande sin inre styrka. Det kommer kanske fortsätta att visa musklerna ibland, men så fort vi lär oss att inste försöka kontrollera eller hålla fast i det, upptäcker vi att det steg för steg förlorat sitt grepp.
När vi betraktar världen på det här sättet, blir vi frirare att röra oss i den och kan komma till ro i meditationen utan att distraheras av vårt eget inre"
(Ur boken Meditation från början, av Steve Hagen)
Meditation är ingenting du gör, det är någonting du är
5 kommentarer:
Det här behövde jag faktiskt idag.
Sitter och är arg på mig själv för att jag inte drog i väg och pysslade på Svenska skolan i går...umgås med kolleger och barn...
Så svårt det här med att inte döma...särskilt sig själv.
Jag är ledsen och måste få vara det...och ändå känns det inte riktigt som om man får vara det...för mig själv antar jag.
Tack för inspiration. Jag pratar mycket om det under yinyogapassen. Att inte bedöma något, tex sin yogaposition för då hamnar man direkt i prestation. Håller även med Marika att det är lätt att man dömer sig själv. Kram
Jag tycker så mycket om den boken och citatet det träffade mitt i solar plexus. Det jag tycker är svårast, det är när man själv blir bedömd och dömd, att släppa det och gå vidare. Men jag jobbar på det! kram
Jag tror att det här med ickedömande är det svåraste inom mindfulness. Jag jobbar som skolkurator på grundskola och jag kan ibland tycka att det är så väldigt jobbigt med barn från ungefär femman och uppåt för att att de är så extremt dömande mot sig själva och andra.
Men jag tänker att de nog inte är mer dömmande än vuxna. Vuxna är kanske bara bättre på att inte uttrycka det hela tiden..
Jag försöker själv att jobba med den här biten. Både med mig själv och mina elever :) Det höjer livskvaliteten enormt.
Kloka ord.
Tack!
Skicka en kommentar